Trodde du att cancel culture var nytt som begrepp? Tja, hyfsat, men uttrycket användes första gången för över trettio år sedan. I filmen “New Jack City” från 1991 säger en karaktär om sin flickvän: “Cancel that bitch, I’ll buy another one”. 

Tjugotre år senare hade Cisco Rosado, från realityserien “Love and Hip-Hop: New York”, just sett filmen – och inspirerats. Under ett bråk med sin flickvän Diamond Strawberry slängde han ur sig “You’re cancelled” och begreppet spred sig vidare på sociala medier där det började leva sitt eget liv.

Vad betyder det?

Uttrycket innebär uthängning, utfrysning och bojkott av någon som gjort eller sagt något socialt oaccepterat. Vem som blir cancelled och varför kan variera stort: från privatpersoner som förlorar jobbet på grund av opassande inlägg i sociala medier, till någon som dömts för grova brott som våldtäkt, som i fallet med Harvey Weinstein.

Varför cancellar vi?

Ofta kan det drivas av en önskan om rättvisa och upprättelse för eventuella offer, åtminstone när det gäller någon som behandlat någon illa. Att vara en del av cancel culture är också att snabbt visa var man själv står i olika frågor.

Filosofen Jonas Ahlskog problematiserar cancel culture, och kallar det för en slags “pöbelrättvisa” driven av vår tids överflöd av snabb information – som vi människor också är snabba att haka på, utan att känna till hela bilden. Ahlskog tror också att många undermedvetet ser det som en quick fix på orättvisor och förtryck.

Vad får det för konsekvenser? 

De som drabbas kan få dåligt rykte, bli av med jobbet eller dras inför rätta. Men vad “cancel” innebär kan variera stort. Vissa kändisar kan bojkottas hårt för något uttalande i vissa kretsar, samtidigt som de fortsätter dra in miljonbelopp och dyrkas av sina fans.

På samhällsnivå har fenomenet öppnat för viktiga diskussioner. Är det rätt att hänga ut en våldtäktsman exempelvis, eftersom de så sällan blir dömda? En sådan typ av “folklig rättegång” innebär många risker, exempelvis att de grundas på falska anklagelser och att den anklagade inte får möjlighet till försvar – grundpelaren för ett demokratiskt rättssamhälle. 

När drevet väl drar igång kan ett mindre genomtänkt inlägg på Twitter leda till att privatpersoner plötsligt får tusentals arga internetmänniskor efter sig. Kort sagt kan cancel culture, även när det svingas mot sådana som anses “förtjäna” det, vara ett ganska trubbigt vapen.

Bra eller dåligt?

En del menar att cancel culture är en slags häxjakt som skadar mer än hjälper, att det leder till självcensur och skrämmer till tystnad – och kväver utrymmet för nyanser och diskussion. 

Andra menar att det är ett sätt att uttrycka missnöje, att vissa saker inte är värda att debattera, och att de som är kritiska mest är gnällspikar som inte vill ta ansvar för sina handlingar.

Eftersom cancel culture innefattar mängder av olika fall, kan kanske båda ståndpunkterna stämma?

Inget nytt under solen

“Cancel culture” må vara ett modernt begrepp, men folk har blivit “cancelled” genom större delen av vår historia. Påtvingad exil från stammen eller hembygden är ett straff som bland annat användes i antikens Grekland.

Att forskare och tänkare, vars upptäckter hotar den allmänna ordningen, blir hånade och utfrysta har också varit vanligt genom historien. Ett exempel är Ignaz Semmelweis, som sa att färre skulle dö av infektioner om doktorerna började tvätta händerna innan de behandlade patienter. Det antydde ju att doktorerna var smutsiga, och en gentlemans händer är aldrig smutsiga! Resultat? Semmelweis sparkades från sjukhuset där han jobbade och fick leva resten av sitt liv på mentalsjukhus.

Efter andra världskriget rådde kommunistnoja i USA. Filmindustrin granskades då hårt och personer som misstänktes ha vänsterradikala åsikter hamnade på den bojkottade “Hollywood Blacklist”. Inte nog med det, enligt advokaten Wendell Willkie använde vissa rörelsen som en front för att istället driva en antisemitisk agenda.