En av dåtidens mest förmögna kvinnor

Under det glada 20-talet gjorde Coco succé världen över, mycket tack vare sin ikoniska parfym. Ni vet nog vilken vi menar. Det enda som Marilyn Monroe hade på sig när hon gick till sängs (“I only wear Chanel No. 5.”). Men på den här tiden fick kvinnor varken starta företag eller öppna bankkonton, vilket gjorde att Chanel fick förlita sig på män. Hon ingick ett lukrativt samarbete med två affärsmän – de judiska bröderna Pierre och Paul Wertheimer. De marknadsförde och sålde hennes parfym i utbyte mot den största andelen av försäljningen. Affären gjorde Chanel till en av världens mest förmögna kvinnor, men trots envetna försök lyckades hon aldrig få tillbaka de fulla rättigheterna till sin parfym.

Chanel umgicks med flera medlemmar av den brittiska kungafamiljen, diverse aristokrater och stiftade nära bekantskap med Winston Churchill. Det festades rejält och Chanel fick både älskare och vänner på kuppen. Vilket kanske får det att verka märkligt att hon hamnade på tyskarnas sida under kriget. Det är lätt att glömma (eller förtränga?) att många inom brittisk överklass hyste stora sympatier för Hitlers ideologier på den här tiden. Konservativa beundrade hans organisationsförmåga och ambitiösa byggnadsprojekt. Detta, tillsammans med en fruktan för kommunismen, gjorde att Hitler betraktades som ett ljus på den politiska kartan. Antisemitism genomsyrade samhället; judar ansågs konspirera för att ta över ekonomi och världsherravälde. En av de mest uttalade anhängarna till idéerna var hertigen av Westminster. När han inte höll på med att anklaga judar för allt elände, avslöjade han sin svåger som homosexuell (i en tid då det var olagligt). Han hoppades på att det skulle ge honom politiska fördelar. Med denna milt uttryckt tveksamma dude hade Chanel ett tioårigt förhållande. Hon fick bland annat ett hus i London och markegendomar vid den franska Rivieran av honom.

“Inte en tid för mode”

När andra världskriget bröt ut 1939 hade Chanel hunnit bli både förmögen och lite till åren kommen (även om hon var blygsamma 56 bast). Innan kriget hade Chanel etablerat ett stort varunamn med tusentals anställda, framförallt sömmerskor. När krigsmolnen hoppades på himlen stängde hon verksamheten. Många stod plötsligt utan inkomst och även om Chanel hävdade att nedstängningen berodde på att det “inte var en tid för mode” surrades det om “hennes egentliga skäl”. De anställda hade nämligen strejkat några år tidigare, med krav på bättre löner och kortare arbetsdagar. Något Chanel blivit mycket upprörd över. Efter nedstängningen blev hon kvar i Paris där hon bodde på berömda Ritz. Här hade hon redan innan kriget inlett en relation med baron Hans Günther von Dincklage – han som av Hitlerhöjdaren Josef Goebbels utsågs till attaché under krigstiden.

Spioneri och efterkrigstiden

Enligt dokument som blev offentliga år 2014 ska Chanel ha arbetat som agent för den tyska underrättelsetjänsten. Hon ska ha gått under kodnamn som “Modellhatt” och “Westminster”. Hon hade bland annat försökt infiltrera allierade tjänstemän genom att låtsas att hon ville göra affärer med dem. Hon fick även i uppdrag att förhandla fram en någorlunda skonsam fred mellan tyskarna och de allierade när det stod klart att Tyskland var på väg att förlora. I gengäld hoppades hon få tillbaka rättigheterna till sin parfym från bröderna Wertheimer via den tyska ockupationsmakten, som ju konfiskerat judiska affärer och egendomar.

Båda uppdragen misslyckades men med vissa fördelar för Chanel. Efter kriget slapp hon åtal för att ha samarbetat med tyskarna. Bröderna Wertheimer, som överlåtit sitt företag åt en kristen bekant och senare fått tillbaka det, gav henne en stor summa pengar. Detta för att slippa bli indragna i en juridisk tvist. Chanel bosatte sig i Schweiz efter kriget och levde där med von Dincklage i flera år fram till sin comeback på mitten av 50-talet.

Chanel bad aldrig om ursäkt för det hon tyckte, oavsett vad det gällde. Ett av hennes mest berömda citat är: “Du får tänka vad du vill om mig – jag tänker inte alls på dig”. Hon betraktade sig som en överlevare. “När du känner dig nere, sätt på dig mer läppstift och attackera” rådde hon sina medsystrar. Kanske var det precis det hon gjorde under hela sitt liv.

Var hon övertygad nazist?

Att Coco Chanel inte var förtjust i varken judar eller homosexuella är en underdrift enligt hennes bekantskapskrets. Hon ska ha gjort många nedsättande uttalanden. När hon anlitades av den judiske filmproducenten Samuel Goldwyn var hon så öppen med sina åsikter att han gjorde allt för att de skulle slippa träffa på andra judar i Hollywood.

Det har länge spekulerats kring varför Chanel inte ställdes inför rätta efter sitt uppenbara samarbete med nazisterna. Var det så att hon aldrig arbetat för dem – eller hade hon kontakter på så höga positioner att hon kom undan? Under hennes partyår med den brittiska överklassen hade hon haft både vänner och älskare i samhällets absoluta toppskikt. Och många av dem hade sympatiserat med nazismen. En av hennes älskare sägs ha varit prinsen av Wales, som ryktats vara nazi-sympatisör. Det ryktades också att Winston Churchill själv ska ha ingripit för att “rädda” Chanel vid krigsslutet. Vilket då ska ha berott på att hon visste för mycket om dessa högtstående britter.

Förrädare eller överlevare?

Vi kommer förmodligen aldrig få veta hela sanningen om Chanels verkliga övertygelser och handlingar. Det skulle dröja långt in på 1960-talet för franska kvinnor att få fullvärdiga juridiska rättigheter och därför var Chanel tvungen att förlita sig på manligt beskydd. I de kretsar hon rörde sig i var det mycket vanligt med rasistiska och sexistiska attityder. Själv var hon inget undantag. Som barn hade hon vuxit upp i ett katolskt nunnekloster där judar ofta demoniserades och utpekades som Jesus mördare. Å andra sidan kämpade många andra hårt mot nazisterna under deras ockupation av Frankrike. Bland annat systern till Chanels konkurrent Christian Dior!

Let’s go for Dior!