Rascha i bamba och räligt pjöller 

Norrlänningar är kända för att ogilla pjöller, alltså onödigt pladder. Kanske är det därför kortord som ofare – att ännu inte ha begett sig någonstans – uppstått. Eller vad sägs om okaffedrucken? 

Prefixet gamm- betyder något gammalt, som gammskjortan; eller före detta, som gammfrun. Men det gäller att se upp: gammpöjk och gammjänta betyder tvärtom ungkarl och ungmö. 

Stockholm är känt för sin tunnelbana, eller tuben/tricken. Bor du i Stockholm, eller Eken som huvudstaden även kallas, känner du till stockholmsslangen. Till exempel är just “slang” slang för varmkorv. Så även wurre, från tyskans “Wurst”. 

En del stockholmsslang är helt enkelt förkortningar eller förvrängningar av vanliga ord, som repan för receptionen, eller bjussa för bjuda. 

Eken då? Stockholm har ett rikt och omfattande ekbestånd, men det finns också en teori om att smeknamnet kommer från en grupp kringresande försäljare: knallarna. På knallarnas språk månsing kallades Stockholm “Storhäcken”, som med tiden skulle kunna ha förkortats (och fått stockholmifierat uttal) till “Eken”. 

I Göteborg har skolmatsalen hetat bamba sedan 50-talet. En teori är att det är en förkortning av ordet “barnbespisning”.

En annan göteborgsk klassiker är la, som i låten “De va la gött”. Ordet har använts sedan 1800-talet och fyller en liknande funktion som “väl”, “ju”, “liksom”. La har sitt ursprung i orden “fälle” och “fuller”, som betyder “väl” eller “kanske”. 

I Göteborg, Kungälv med mera kan man få rascha, raschan eller rascha-anfall. Man blir helt enkelt tokig! Från början handlade ordet om fylla och darrningar, och tros därför komma från engelskans “rush”, alternativt som en försvenskning av “Russian” efter “Russian Flu”, en sjukdom som ju också kunde ge upphov till darrningar och frossa. 

Kanske får du rascha när något krånglar. Fast bor du i Norrland tycker du kanske att det tjorvar, medan det krabbar i Småland och klöddar/klyddar i Skåne. 

En värmlänning skulle då kunna utropa: “Dret å!” – Skit också! “Dret” kan vi känna igen i norskans “dritt”, som betyder just “skit”. I Skåne finns mög, som likt “skit” kan benämna smuts, gödsel, en struntsak, eller något dåligt (eller “mögigt”). 

Men förhoppningsvis grer det sig – ordnar sig – som man säger i Bohuslän. Det vore ju grett (bra; Jämtland). 

I fornnordiskan fanns ordet “rädheliker” – förskräcklig. Ordet lever kvar i delar av Sydsverige, främst Skåne och Halland, i form av rälig, som betyder otäck, äcklig; något som väcker avsmak. I danskan finns i sin tur “ræddelig”. 

Det som är räligt i syd ger kanske någon i norr hurven (eller hörven) alltså den dåliga sortens rysningar. Möjligtvis är ordet besläktat med utropet “huvvaligen!“, som kan användas ungefär som “usch”, eller “herregud”. I Medelpad finns även varianten “hugaligen”. 

De tricksiga orden 

I Västerbotten och Ångermanland finns ordet åtabak, som på ett finurligt sätt visar just vad det handlar om: något som är lite skevt, eller bakochfram. 

Ett annat illustrativt dialektalt ord förekommer i Bohuslän, där man tar bort litegrann från ordet “litegrann” och då får egrann. 

Ibland gäller det att se upp med dialektord. Ett ord som har en betydelse på standardsvenska kan nämligen ha en annan dialektal betydelse: tycker någon i södra Dalarna att du är duktig kallar hen dig kanske galen. I Ångermanland betyder en bortgjord uppgift inte heller att uppgiften på något sätt skämt ut sig, utan att den är klar. Och i värmländskan används “jämt” ofta (eller jämt) i betydelsen “nyss” eller “bara”. 

Andra ord blir så speciella på dialekt att de blir helt nya ord. Ett exempel är “buckla” i Ångermanland, som då uttalas “böglä“. 

På vissa håll i Gästrikland används ordet symmindolla, som hänvisar till den sortens trötthet där ögonen nästan faller ihop av sig själva trots försök att hålla sig vaken. Enligt användaren CocoBahia på Reddit skulle ordet kunna komma från “sömndvala”. 

Fössta tossdan i mass 

Dialekter bör firas! Det tyckte i alla fall Jonas Sveningsson när han 2010 skapade Facebooksidan “Fössta tossdan i mass” som med glimten i ögat hyllar det småländska uttalet, eller som Svenningsson själv beskrev saken: 

“Fössta Tossdan i Mass firas tack vare en ur dialektsynpunkt sällsynt lämplig kombination av ord innehållande det kontroversiella ljudet ”rs”. 

Vad äter man på den här högtiden då? Massipantåta, fösstås!

Psst! Mer om det talade språket som fenomen kan du läsa mer om här