”Den dramaturgiska kurvan” grundas på teorier från de gamla grekerna. Modellen är enkel – men inte lika enkel som Aristoteles konstaterande: “en berättelse har en början, mitt och slut”. De flesta dramatiska verk från väst – film, böcker, teater – följer samma kurva. Har du inte tänkt på det förr lär du göra det hädanefter! 

Enter: Huvudpersonen  

Kurvan beskriver hur ett drama bör byggas upp från början till slut. Först: presentation av huvudkaraktären, gärna genom ett problem eller en händelse som visar varför karaktären är unik och intressant. ”Show, don’t tell” föredras av många. Istället för att en berättarröst säger “Lisa var en bra fotbollsspelare och kunde mäta sig med killarna, vilket störde många i laget” – får vi se hur hon fintar bort en back och gör mål medan killar på avbytarbänken tisslar och tasslar med rynkade ögonbryn.  

I nästa steg kommer vi in mer på djupet hos huvudkaraktären. Lite lugnare tempo än i början, men aldrig tråkigt! 

Första och andra vändpunkten 

Nu är det dags för något att hända. Ofta en utmaning som sätter press på huvudpersonen. Vi får följa hur hen tacklar problemet medan nya hot introduceras. Spänning och lugn växlas om vartannat. Men då: Vändpunkt nummer två!  

De tidigare hoten visar sig nu vara småpotatis i jämförelse. Tänk Twin Peaks när Laura Palmers mördare visar sig vara hennes pappa – samtidigt som vi får veta att allt är mycket djupare än så. Såväl tittaren som huvudpersonen känner att situationen är hopplös. Hur ska vi klara oss ur detta? 

Avslutning á la grekerna? 

Klimax nås när huvudkonflikten mot alla odds löses av huvudkaraktären. Därefter följer ofta en slags nedtrappning där lösa trådar knyts ihop. Slutet kan vara lyckligt eller sorgligt och allt däremellan.  

Den antika grekiskans dramaturgi har enkla definitioner. Ett drama med positivt slut? Komedi. Negativt slut? Tragedi. Men, precis som i livet kan det vara mer komplext än så! Ungefär som att det är underbart att vara kär – och skitjobbigt att plötsligt vara sårbar. 

Kända kurvor i rutan 

Deckare används ofta som exempel för att illustrera den dramaturgiska kurvan. Konflikten är nästan alltid ett mord och huvudpersonen den som ska lösa det. Med mord som grundkonflikt kan man bygga vad som helst: en “mysig” traditionell pusseldeckare á la Agatha Christie, en skräckthriller som Saw eller absurda gastkramande verk som Twin Peaks. 

Även om de skiljer sig rejält från varandra grundar sig i alla i en karismatisk huvudperson, en mordgåta och en stark tillit till den dramaturgiska kurvan. 

Är kurvan alltid bättre? 

“Jag är rebell, en free spirit, kör mitt eget race, simmar motströms, fuck alla mönster” och så vidare – ja, det kan vara ett bra utgångsläge när man ska ge sig på något kreativt.  

Motsägelsefullt nog kan den modell som alla andra följer även göra ditt verk bättre och mer unikt. Bryter man mot den dramaturgiska kurvan, utan en väl utarbetad plan, är risken nämligen stor att filmen känns förvirrande, svår eller rent ut sagt tråkig. 

Det finns alltså goda skäl att studera grundtekniker, åtminstone lite grann. Känner man inte till “boxen” är det svårt att gå utanför den.