Varför kastratsångare?

Kastratsångarna hade sin storhetstid i framförallt Italien under 1700-talet, men fenomenet kan spåras tillbaka till 1500-talet. Anledningen var att katolska kyrkan förbjöd kvinnor att sjunga. Pojkar stod för de höga stämmorna, men med ett problem – så småningom hamnade de ju i målbrottet, och så var det slut på de klingande soprantonerna. Men tänk om man kunde hindra puberteten från att sätta igång, och få det bästa av två världar: en pojkes röstregister med en fullvuxen mans lungkapacitet?

Björnattacker och ryggproblem

När kastratsångarna hade sin peak under 1700-talet kastrerades uppemot 4000 pojkar om året – som var mellan sju och nio år då “ingreppet” utfördes. Det var alltså väldigt många pojkar som sades ha drabbats av diverse sjukdomar, eller fått testiklarna massakrerade av vilddjur, eftersom operationerna egentligen var förbjudna.

Kastraterna blev vanligen väldigt långa, med långa armar och ben. Detta då könshormonerna inte bara är vad som kickar igång puberteten, utan så småningom stoppar bentillväxten. Av samma anledning blev deras bröstkorgar större än genomsnittet, vilket ytterligare ökade lungkapaciteten. Kastraterna lade ofta på sig vikt på typiskt “kvinnliga” ställen, som höfter och stuss, och saknade ansiktsbehåring. I gengäld fick många ett kraftigt hårsvall, men även ryggproblem.

Och detta förutsatt att operationen lyckades – otaliga pojkar dog på operationsbordet, eller i sviterna efter kastrationen.

I kyrkan var därför bruket med kastratsångare men det var något man såg lite mellan fingrarna med – moraliskt var det inte, men å andra sidan var ju den vackra sången till för att prisa Gud…

Renässansens rockstjärnor

Vilka var då föräldrarna som lät utsätta sina barn för detta? Dåtidens svar på “stage moms”? Nja, främst var det fattiga familjer där en ung son kunde bli en kassako och biljett till finsalongerna. Efterfrågan på kastrater var skyhög, inte bara inom Sixtinska kapellet och andra kyrkokörer, utan också inom operan där kastratsångare spelade hjälteroller såväl som kvinnoroller.

Alla kastrater nådde förstås inte stjärnstatus, och många fick leva sitt liv i ensamhet och utanförskap. Men i de flesta fall kunde även dessa slocknade stjärnor få jobb inom kyrkan. Och familjen fick en mun mindre att mätta. Men alla föräldrar släppte inte frivilligt ifrån sig sina unga söner, och då kunde även hot, kidnappningar och utpressning förekomma. Kastratsångarna var nämligen inte bara en inkomstkälla för familjen, utan också för de “managers” som tog de unga sångarna under sina vingar.

De kastrater som antogs för att utbildas till sångare tränade hårt, men i gengäld åtnjöt de också privilegier som bättre mat och boende än andra sångare. Bland dem fanns bland annat Farinelli: superstar och sexsymbol, och Caffarelli: en före detta skönsjungande bondson som tog sig en hel del gifta älskarinnor. Ja, både på och utanför scenen var de dåtidens rockstjärnor! Visserligen hånades de av många för sin nedsatta sexualförmåga och sina feminina utseenden, men bevisligen var flera av dem inte helt impotenta, och både kvinnor och en del män attraherades av kastratsångarnas androgyna framtoning. Att de inte kunde göra älskarinnorna på smällen var också ett plus…

På 1800-talet tog ändå kastratsångarnas storhetstid slut. Kvinnor fick till slut lov att sjunga på scen och i kyrkan, och inom operan började man föredra djupare, mer maskulina sångröster för hjälterollerna. Men det dröjde till mitten av århundradet innan den siste kastraten var född.

Den siste kastratsångaren

År 1858 föddes Alessandro Moreschi i en liten italiensk by. Som så många andra kastratsångare kom Moreschi från en fattig familj med många barn (Moreschi själv var nummer sju i skaran), och eftersom han döptes samma dag som födseln tror man att han var sjuklig som spädbarn. Flera år senare skulle han bli känd som “Roms ängel”, och, till slut, som den siste kastraten.

Moreschi sjöng i Sixtinska kapellets kyrkokör tills han var i femtioårsåldern. Han blev såpass rik att han enligt hans vänner ska ha haft juvelhögar liggandes lite varstans där hemma, men till skillnad från många av hans forna kolleger levde Moreschi ett relativt lugnt liv och var till och med gift under en tid.

Den romerska ängeln dog i tuberkulos 1922 som det sista beviset på den grymma tradition katolska kyrkan hjälpt till att upprätthålla. Kanske var det därför nyheten om Moreschis död sopades under mattan av Vatikanstaten, som trots Moreschis långa tjänst i kyrkan lät bli att omnämna honom i sina publikationer, medan vänner, kolleger och fans lovprisade honom.

Inte minst är Moreschi den enda kastratsångaren vars röst finns bevarad för eftervärlden. De knackiga grammofoninspelningarna är ett fönster in i de komplexa kastratsångarnas värld: hyllade och vanvördade, superstjärnor såväl som offer, med röster så sagolika att de kunde få hela orkestrar att tystna i ren förundran.