Den 7 januari var dödsdagen för Knut Lavard, ett katolskt helgon, som därmed fick datumet som sin egen dag i almanackan. Han var en dansk prins som mördades år 1131 av sin kusin Magnus som var rädd att Knut skulle ta över kronan. Magnus blev senare kung över Västergötland – medan Knut helgonförklarades. Eftersom dagen infaller efter trettondedagen var “Knut driver julen ut” ett etablerat talesätt, så när vi i Sverige flyttade julens avslut en vecka framåt hängde Knut helt enkelt med. 

Men, det finns ännu en Knut. Nämligen Lavards farbror – Knut den helige, en dansk kung som även han blev helgonförklarad. Hans minnesdag är den 19 januari, och enligt författaren Alf Henrikson är även han eventuellt inblandad i vår högtid. I Bondepraktikan finns versen “Omskuren blev Jesus, besökt av Konung Knut/bad dem hjälpa sig att driva julen ut”. Knut den helige var ju just kung – till skillnad från Lavard. 

Hur blev Knut julens slut?  

Tjugondag Knut firas den 13 januari medan julens avslutning förr skedde på trettondedagen. Det vill säga, den 6 januari. Snurrigt? Dagarna är uppkallade efter hur många dagar som passerat sedan julen. Knutsdagen brukade infalla den 7 januari, alltså dagen efter trettondedagen. Men runt 1600-talet blev tjugondedagen det nya datumet för julens avslut, och då hakade Knut och hans dag på. 

Förr hade större kyrkohögtider en “oktav”: en slags efterfest som inföll åtta dagar efter högtiden. Det tros ha varit anledningen till att Knutsdagen flyttades fram och blev en ny högtid. 

Julgransplundring 

Tjugondag Knut är för många synonymt med julgransplundring. Störst var traditionen runt efterkrigstiden. Granarna var då ofta pyntade med sötsaker som åts upp under plundringen, vilket gjorde högtiden populär bland barn. Idag är det inte så vanligt med godis i granen, men vid julgransplundring på offentliga platser blir det ofta godisutdelning efter en sista dans runt granen. 

Forskaren Olof Rudbeck den äldre var under slutet av 1600-talet den första att skriva om ett tjugondagsfirande. Gästerna från julfirandet skulle “köras ut” i all vänskaplighet, i form av vad Olof kallar ett “gästabudskrig”. I bondesamhället brukade julen ropas ut av barn och ungdomar, medan de knackade på grannhusen och bad om mat till firandet. 

Knutgubbar, kärlek och karneval 

“Knutgubbar” (eller “Knudagobbar”) är en tradition som lever vidare bland barn än idag, främst i Halland, Uppland och Värmland. Antingen gör barnen en docka – en knutgubbe – som slängs in i hus, i hopp om att dess fickor ska fyllas med godis eller pengar. Eller så är det barnen själva som klär ut sig och “går Knut”, i stil med vårens påskkärringar eller höstens bus eller godis. 

En tidigare vuxenvariant av Knutgubben var en halmdocka som tillsammans med en fräck vers lämnades till byns ogifta unga män och kvinnor. De förväntades skicka vidare dockan till någon annan. En rätt omständig raggningsprocedur, men så fanns ju heller inte Tinder på den tiden. 

I Gimo, Uppland, firas tjugondag Knut i form av “Knutmasso”. Till skillnad mot resten av Sverige slår man här på stort – med utklädning, dans, tävlingar och karneval på gatorna. Det bor knappt 3 000 personer i Gimo men när det vankas Knutmasso lockas tusentals besökare till orten för att se fantasirika dräkter och ekipage. Gimos unga kan till och med ha “knutmasso” som valfritt skolämne.