Många turister i Sverige har siktet inställt på att någon gång under vistelsen köpa vårt unika lösgodis. Konceptet med att själv få plocka och välja mellan enstaka godisbitar för att skapa sin egen ultimata gottepåse finns nämligen i princip bara här. Fenomenet slog igenom stort på 80-talet, men hade föregåtts av kontroverser, stigmatisering och pekpinnar. 

Vipeholmsexperimenten – grunden till godiskultur 

Godis har generellt gått från att vara en lyxprodukt till ett folkligt måste. På 1700-talet var socker väldigt dyrt och endast tillgängligt för de breda massorna vid sällsynta tillfällen. Då rådde dessutom sockermonopol i Sverige – endast apotek fick sälja produkten.  

Men, spolar vi fram tiden till 1940 börjar det hända grejer. Nämligen “Vipeholmsexperimenten”, en serie milt uttryckt etiskt tveksamma experiment. Människor som betraktades som “sinnesslöa” tvingades äta godis tills de storknade. Syfte? Att undersöka samband mellan godiskonsumtion och tandhälsa. Studien lade grunden för den svenska godiskulturen. Efter experimenten kom Medicinalstyrelsen fram till att det bästa vore att begränsa godisätande till en dag i veckan – och termen “lördagsgodis” blev snabbt en del av vårt språk. 

Tänder svårt angripna av karies hos intagna på Vipeholm.

Patienter på Vipeholms Sjukhus som utsattes för experimenten.

Godiskonsumtion skulle dock fortsatt vara negativt laddat. Under 60- och 70-talet debatterades tandtroll och farliga färgämnen, och det gick inte att knalla in och håva ner sötsaker i sin påse hursomhelst – fram till 70-talet låg godiset förvarat under glasdisk och man fick vackert låta butiksexpediten fylla godispåsen åt en. Tänk godisbutiken i Pippi Långstrump! 

Explosionen – ett ostoppbart faktum 

80-talet var mer tillåtande än föregående decennier. Den puritanska synen på godis förändrades – och det rejält. Godis började säljas i lösvikt 1984 efter att Livsmedelsverket gett tummen upp. Det var dock, enligt rekommendationen, av yttersta vikt att godiset var hygieniskt placerat, med separata behållare, och inte fick plockas för hand.  

Med möjligheten till självplock skedde en explosionsartad ökning av godisätande. Nya butiker för lösgodis ploppade upp överallt, särskilt i stora tätorter.  

Generationsgap: The give-away 

På den tiden kunde man se vilka som hunnit först till godishyllorna. Smakerna var nämligen en generationsfråga. Unga föredrog lakrits och sura fiskar. Äldre snaskade hellre på hallonbåtar, chokladbitar och geléhallon. Nog finns fortfarande skillnader i vilken typ av godis som föredras av olika åldrar – men den stora förändringen sedan lösgodisets entré i handeln ligger i mängden vi äter. Under 60-talet konsumerade en genomsnittlig svensk ungefär 6 kilo godis per år. Idag har siffran ökat till 16 kilo. 

Svenskarnas topp 5-favoriter i påsen 

Geléhallon. En mjuk godisklassiker som tillverkats sedan 1928. Den rosa hallonens skapare hette passande nog Gottfrid Eklund.

Gröna grodor. Ännu en innovation signerad Gottfrid Eklund. Idag är vi vana vid den gröna varianten men sedan de lanserades under 20-talet har det funnits smaker som salmiak, hallon, citron och mango.

Center. Har tillverkats med exakt samma recept av Cloetta sedan 1941. Center förväxlas ibland med konkurrenten Plopp. Centers fyllning har mer mjölk-kolasmak medan Plopp smakar knäck.

Röda Ferraribilar. Ett klassiskt vingummi som uppfanns av Hans Wärnbring på godistillverkaren Weber år 1984. Wärnbring lärde sig att göra vingummi i Belgien med målet att göra en godisbit formad som en racerbil. Det gick inget vidare. Men, när han gett upp kom han på att han glömt ett gäng försök till godisbilar i ett torkskåp. När han hittade dem några dagar senare var de perfekta.

Bravo kola. Små kolor i olika smak som fortfarande tillverkas enligt samma recept som på 1930-talet. De känns enkelt igen på att godiset är förpackat i små kuvertvikningar. Idag tillverkas ungefär 480 kilo Bravo kola per dag.