Lucia: praktisk ljuskrona och “guillotine fashion”

Luciatågets anförare hämtar sitt utseende från flera håll. I ett av de tidigaste svenska luciafirandena var det en ängel som gick i täten, och visst ser väl Lucia lite änglalik ut med sin vita särk. Ängeln höll även i ljus, som senare kommit att hamna på Lucians hjässa. Den här tidiga varianten anspelade troligen på berättelsen om Jesubarnets tillkomst, medan Jesubarnet själv av flera forskare tros vara ytterligare en influens till dagens Lucia. Christkindlein eller Kinken Jes var nämligen ett tyskt kyrkligt påhitt som var tänkt att ersätta St. Nikolaus, och Kinken Jes tog sig uttryck i just en vitklädd kvinna med ljuskrona.

Den historiska Lucia, då? Jodå, även helgonet som högtiden är uppkallad efter finns representerad i Luciatåget. Det sägs att Lucia bar mat till kristna fångar, och eftersom hon hade händerna fulla använde hon sig av en ljuskrona som lyste upp vägen genom de mörka gångarna. Och det röda band vår Lucia har runt midjan symboliserar det blod som spilldes då helgonet Lucia dog martyrdöden.

Inte bara det röda bandet utan även den vita särken har en något morbid historia. Under franska revolutionen framträdde Marie Antoinette på sin avrättning i en enkel vit särk hon fått från fångvården. Håret klipptes slarvigt av så att det inte skulle fastna i giljotinen, och liksom andra revolutionsfångar fick hon ett rött band runt halsen för att markera var huvudet skulle skiljas från kroppen.

Maries utseende på dödsdagen blev något av ett fashion statement både bland beundrare och belackare. Bland överklassen fick hon respekt för hur samlad hon var fram till slutet – hennes sista ord lär ha varit “ursäkta”, då hon råkade trampa bödeln på foten – och hon hedrades under deras “survival parties”. Borgarna däremot bar giljotinstilen som ett hån.

Stjärngossar – är de trollkarlar?

Under 1800-talet lussade Lucian själv eller med två följeslagare, och möjligen kan dessa ha varit stjärngossar. Stjärngossarna var nämligen några av de tidigaste inslagen i luciaföljet, och det är till och med oklart huruvida de eller Lucia själv var först. Stjärngossarna härstammar från medeltidens kyrkospel om Jesu födelse, och de är tänkta att likna de tre vise männen som kom med gåvor till Jesubarnet. Senare kom det att bli en tradition för grupper av pojkar att klä ut sig till de tre vise männen och gå från dörr till dörr runt julen. De tre vise männen tros ha varit mager, ett folkslag från Medien (en plats i dagens Iran). Namnet mager påminner om svenskans “magiker”, och engelskans “mage”. Så, var stjärngossarna faktiskt trollkarlar? Det skulle förklara hattarna…

Lussekatter mot djävulskap

Lussekatter är ett självklart inslag i lussefikan, och ursprungligen hade de ett mycket viktigare jobb än att bara smaka gott. Djävulen gick nämligen omkring och gav stryk åt snälla barn, och därför delade Kinken Jes ut bullar för att skydda dem. Den gula färgen lussebullarna fick från saffran skulle skrämma bort den ljusskygge djävulen. Av samma anledning kunde bullarna ibland anta formen av solar, men för det mesta formades de till (djävuls)katter, därav namnet lussekatt. Tidigare kallades lussekatterna just för dövelskatt, eller dyvelkatt.

En annan klassiker är pepparkakan, som förr var en populär kaka året om. Omkring 1800-talet blev pepparkakan en julfavorit då hushåll började göra storbak i juletider. Pepparkaksgubben är också ett ständigt inslag i luciatåget som finns belagt sedan 50-talet. Hur pepparkaksgubbarna tog sig in är en smula oklart, men en anledning kan vara sången “Tre pepparkaksgubbar” som blev poppis i svenska skolor i och med boken Nu ska vi sjunga som kom ut första gången 1943.

Tärnor och tomtar

Tärnor och tomtar har varit med i de moderna, etablerade 1900-talstågen i princip sedan start. Till exempel fanns båda med i det stora tåg som Stockholms Dagblad anordnade i slutet av 1920-talet. “Tärna” betyder ursprungligen flicka, och användes främst om hovdamers tjänsteflickor. I luciatågen kan tärnorna alltså anses vara tjänsteflickor åt Lucia. En figur som brukade vara rätt vanlig i luciatåg, men som vi nu inte ser mycket av, är Staffan Stalledräng, även om sången om honom ofta sjungs i luciatågen.