Dragkedjan är delvis en svensk uppfinning. Eller snarare, en svensk förbättring. Ursprungligen uppfanns den i mitten av 1800-talet av en amerikan, men det var svensk-amerikanerna Gideon Sundbäck och Peter A. Aronsson som finslipade idén och skapade den låsanordning som vi alla älskar (och hatar litegrann) idag!

Militären först ut

Innan dragkedjan var det knappar, snören, hyskor och hakar som gällde. Du har säkert sett gamla klänningar på museer och i filmer där hundratals små knappar ska knäppas och snörningen goes on forever. Inte undra på att det behövdes påkläderskor och betjänter när fint folk skulle klä sig.

Efter att ha jobbat i textilfabrik insåg den amerikanska uppfinnaren Elias Howe att det gick att förena sömnad med teknologi. I mitten av 1800-talet uppfann han en symaskin som liknar den vi använder idag. Efter symaskinen lanserade Howe även en slags “automatisk, kontinuerlig klädesstängare” som blev föregångare till det moderna blixtlåset. Själv skulle han dock aldrig ägna sig nämnvärt åt sin uppfinning, som i ärlighetens namn var ganska krånglig. Det kom andra att göra flera årtionden senare, men det var inte förrän Sundbäck och Aronsson förenklade och moderniserade anordningen som dragkedjan skulle göra storsuccé.

Hemligheten låg i att tillverka dragkedjan med häktor som fästes i två tygbitar och som sedan kunde sys på i princip varsomhelst. Den amerikanska militären var först med att ta fasta på den nya dragkedjan och började använda den till bland annat kläder och sovsäckar. På engelska blev dragkedjan känd som “zipper” – japp, på grund av hur den låter när den dras upp (zzzzzzip!). Det svenska ordet blixtlås kommer också från amerikanska soldater, som påpekade hur blixtsnabbt det gick att använda låsanordningen.

Från barn till stora modehus

På 30-talet lanserades blixtlåset på barnklädesmarknaden med motiveringen att knoddar skulle kunna klä på sig själva enklare. Även vuxenkläder förseddes med dragkedjor, framför allt herrbyxor, och det kom senare att leda till en hetsig debatt. Enligt den stora herrtidningen Esquire var blixtlåset revolutionerande för herrmodet och franska designers hyllade det. Andra var inte lika övertygade; traditionalister ansåg att dragkedjan var ful och lätt gick sönder och att det var elegantare med knappar. De påpekade också att knappar aldrig kan leda till de “olyckor” som orsakat avsevärda avgrundsvrål i annars lugna hem på grund av för hastigt uppdragna blixtlås. Den klassiska byxan Levis 501 har än idag knappar i gylfen!

Dragkedjan påverkar hur modedesigners arbetar eftersom den ger fler möjligheter åt plaggen än knappar. De kan slutas tätare och ge en smidigare passform och har därför blivit mycket populära i fodralklänningar och tighta kjolar. Det går också att leka med olika snitt och riktningar.

Blixtlåset har också länge använts som modeaccessoar. Allt från hårdrockare och punkare till fashionistor har stoltserat med strategiskt placerade dragkedjor som antingen använts för att komma i och ur kläder eller som ren dekoration. Under det föregående årtiondet har de största modehusen som Dior, Calvin Klein och Michael Kors använt blixtlås som “fashion statements” – där fokus läggs på dess storlek och placering på stövlar, klänningar och stickade tröjor. Blixtlåsen har nu hamnat på framsidan, gärna lite strategiskt placerat som exempelvis i mitten av en djup urringning, och det är inte ovanligt med flera dragkedjor på samma plagg.

Det skapas även smycken tillverkade av blixtlås. På Oscarsgalan 2015 bar den australiensiska skådespelerskan Margot Robbie ett halsband som såg ut som en enorm dragkedja och som var värt 1,5 miljoner dollar! Halsbandet designades ursprungligen på 1930-talet åt Wallis Simpson, hon som fick den brittiske kungen att abdikera, men är lika innovativt och unikt idag som det var då.