Ett lysande – men farligt – mode

Efter att radium upptäckts av Marie och Pierre Curie mot slutet av 1800-talet hade världen blivit praktiskt taget förtrollad av det grönlysande grundämnet – som kunde få cancertumörer att krympa. En “radium-mani” bredde ut sig, där ämnet användes i allt från mediciner till kosmetika. Tvålar, krämer, drycker och matvaror berikades med radium med motiveringen att det kunde bota sjukdomar och potensproblem samt motverka åldrande och utmattning. Det var ett mirakel!

Ämnet väckte mycket nyfikenhet och många experimenterade med dess olika egenskaper och användningsområden. En man upptäckte att om han blandade radium med zink och klister kunde han få det att fästa på olika ytor och göra dem självlysande. Perfekt för klockor – tidigare hade folk varit tvungna att stå under ljus för att kunna ta reda på tiden om det var mörkt. Ett företag köpte snabbt upp rättigheterna till den självlysande färgen, eller “o-mörka färgen” som den kallades på den tiden, och presenterade den för potentiella kunder. Företaget fick en enorm beställning från det amerikanska försvarsministeriet som ville utrusta sina soldater med de praktiska klockorna under första världskriget – och en massiv produktionslinje drog igång.

“Elitarbete för fattiga arbetarflickor”

Efter att klockorna monterats återstod det sista viktigt momentet: att måla de tunna visarna och urtavlorna med den självlysande radiumfärgen. Tusentals kvinnor och flickor anlitades – vissa så unga som 11 år – och ännu fler rusade till arbetsintervjuerna. Att just kvinnor anställdes berodde på att det var ett miniatyrarbete som ansågs lämpat för mindre händer. För att resultatet skulle bli så bra som möjligt uppmuntrades anställda att forma penslarna med sina tungor och läppar, precis som när man formar änden av en sytråd för att göra det lättare att trä den genom nålsögat. Eftersom kvinnorna fick betalt per färdig visare gjorde de allt för att hinna med så många som möjligt. Kvinnorna var stolta över sina jobb – de tjänade inte bara mer än andra fabriksanställda, de bidrog också till insatserna i kriget.

En oväntad vändning

Snart började dock konstiga saker hända. Det första som fick uppmärksamhet var att kvinnorna efter en lång arbetsdag blev lätt självlysande. Håret, huden, naglar och kläder fick det bekanta skimret som orsakas av radium. Många kallade dem skämtsamt för “spökflickorna” – vilket togs emot som en komplimang eftersom jobbet var så åtråvärt. Flera levde upp lite extra till smeknamnet genom att måla kläder, hår och till och med tänder med radiumfärgen. Att vara en “radiumflicka” blev inne och något många ville efterlikna.

Efter ett tag var det dock inte så roligt längre. Många anställda blev sjuka med symptom som tappade tänder, bentumörer och sköra skelett. Ett årtionde efter att verksamheten startat hade över 50 kvinnor dött och hundratals blivit svårt sjuka. Ägarna till fabrikerna hade tillfrågats om och om igen huruvida orsaken kunde vara radium – något de bestämt förnekade. Radium var ett mirakelämne, det visste ju alla!

Istället påstod de att offren led av syfilis, till exempel. Att cheferna själva alltid hade skyddsutrustning på sig i fabrikerna – samt arbetade bakom blyskärmar – hade ingenting att göra med det lysande elementet. Inget alls!

Nya rön

Så småningom lyckades forskare bevisa att radium var ett mycket giftigt ämne som likt kalcium sätter sig i benvävnad, tänder och naglar. Kvinnornas skelett hade inte bara börjat lysa – utan också blivit ihåliga och cancerdrabbade. Flera anställda, ledda av en kvinna vid namn Grace Fryer, stämde företaget 1927 för skadorna. Ärendet prövades aldrig i domstol utan löstes genom förlikning. Inom bara ett par år hade samtlig målsäganden dött.

Tio år senare lyckades dock en annan anställd, Catherine Donohue, genomdriva en rättegång trots att hon själv var så sjuk att hon gav vittnesmål från sin dödsbädd. Hon hann dock se rättvisa skipas. Trots försök att motbevisa forskningen om faran med radium – vilket inkluderade att muta läkare och vetenskapsmän – samt anklagelser om att kvinnorna var allt från promiskuösa till publicitets- och pengahungriga (känns anklagelserna igen?) förlorade klockföretaget. Efter år av protester fick nu arbetarna rätt. En klen tröst för de drabbade, men det fick konsekvenser som märks än idag.

En tryggare framtid

Catherine Donohue dog strax efter att ha vunnit i rätten, men hennes ihärdighet ledde till stora förbättringar – inte bara för radiumflickorna själva utan för alla arbetare. Hårda skyddsföreskrifter infördes och anställda fick rätt till ersättning för arbetsrelaterade skador. Tusentals har räddats tack vare de nya lagarna och idag har antalet skadade och förolyckade på arbetsplatser minskat till en tredjedel. Händelserna runt radiumflickorna visade också att även de svagaste i samhället kan segra över de med mer makt – genom att ena sig.

2014 dog en av de sista radiumflickorna. Den 107-åriga Mae Keane hade arbetat i en av de stora fabrikerna men ombads sluta eftersom hon inte var duktig på precision. Trots upprepade instruktioner att använda “lip dip” metoden, det vill säga forma penseln mellan läpparna, hade hon avstått då hon tyckte smaken på radiumfärgen var äcklig. Många år senare ska hon ha uttryckt sin tacksamhet gentemot chefen som sparkade henne – det räddade hennes liv.