I och med fotograferandets utveckling på 1800-talet uppstod den något morbida trenden att fotografera döda familjemedlemmar, ibland omgivna av sina levande syskon, barn eller föräldrar. De kallas ofta dödsbilder eller post mortem-foton och föreställer människor i alla åldrar som lämnat jordelivet. Dessa spöklika fotografier finns fortfarande att se i hundratals olika varianter och de är både vackra och obehagliga på samma gång.

Fotografins nya möjligheter

Innan den moderna kameran uppfanns hade det länge experimenterats med olika sätt att ta bilder med hjälp av ljus. Men det var först år 1830 som en metod uppfanns där man kunde ta regelrätta fotografier och därmed föreviga nära och kära. Under de följande årtiondena utvecklades nya metoder som gjorde det möjligt för gemene man att låta sig fotograferas. Även om det var dyrt var det billigare än att anlita en konstnär för att måla ett porträtt. De flesta lyckades spara till max ett eller två porträtt under sin livstid, oftast i samband med högtider som dop eller giftermål.

Att posera med de döda

Alla hann dock inte bli fotograferade i livet. Dödligheten var mycket högre på den här tiden, särskilt bland barn. För att ha något att minnas dem med tog man ett fotografi på den som dött i sin kista, men det var också ganska vanligt att man gjorde allt för att få den döde att se så levande ut som möjligt – särskilt om personen mött döden i förtid. Det kunde vara en bild på ett avlidet barn omgivet av dockor eller levande syskon, eller ett stort familjeporträtt där man placerade den avlidne medlemmen i mitten.

Inför fotograferandet klädde man upp dem i fina kläder, såg till att håret var prydligt och placerade kanske lite blommor i deras händer. Ville man att de skulle se levande ut försökte man öppna deras ögon, eller målade på dem efteråt, och i den mån det gick arrangerades armar och huvud i så naturliga poser som möjligt. I vissa fall höll man i dennes händer eller omfamnade dem kärleksfullt. Hade två personer dött hände det att man lät dem göra armkrok eller hålla i varandra. Det skulle se vackert och fridfullt ut, men det var också viktigt att försöka bevara så mycket som möjligt av den dödes personlighet.

Missförstånd och falska dödsporträtt

Alla gamla bilder av döda människor föreställer dock inte döda människor. Många av de viktorianska dödsporträtt som cirkulerar på internet är falska eller feltolkade. Ibland är det frågan om uppriktiga misstag men ibland ligger det sensationalism bakom påståendena, särskilt eftersom det finns människor som samlar på dödsporträtt och är beredda att betala mycket för bra bilder (vad hände med gamla hederliga frimärken kan man undra?).

Ett vanligt missförstånd är att porträtt där du kan skymta en ställning som tycks stötta upp modellen föreställer en död människa. Men det skulle vara typ omöjligt att placera en avliden person i en naturlig position med hjälp av en ställning. Stativen användes istället för att hålla de levande modellerna på plats, då exponeringstiden i fotografins gryningstid var lång. Det kunde ta en kvart att få ett någorlunda skarpt foto och därför fick modellerna ibland hjälp av ställningen som höll kroppen i samma position. Skulle små barn fotograferas var det omöjligt att få dem att hålla sig stilla länge och därför fick ofta föräldern sätta sig under ett stort draperi och hålla i barnet genom det. Resultatet blev ofta bisarrt, då det ibland syns att det sitter en dold, vuxen person bakom småttingen – vilket gör det lätt att dra slutsatsen att det måste vara frågan om ett post mortem-fotografi. En annan metod var att vänta till att barnet somnat i sin förälders knä och sedan fota, vilket gjort att det tolkats som att barnet är dött.

Ögonen har också orsakat många missuppfattningar. Stängda eller lite märkliga ögon kunde helt enkelt bero på att modellen blundat eller irrat med blicken. Eftersom det var väldigt dyrt att ta bilder var det inte möjligt att göra nya försök och därför fick man nöja sig med resultatet. Idag är vi bortskämda med att kunna ta hundratals foton tills vi fått den perfekta bilden, men då var det en helt annan historia. Det finns också många gamla foton som bleknat och förändrats på ett sätt som får människorna i dem att se konstiga, sjuka eller skadade ut.

Märkligt men fascinerande

I dagens Sverige hålls döden undanskymd, men i många kulturer är det fortfarande vanligt att paradera de avlidna genom gator och torg för en sista hyllning. Viktorianerna var omgivna av döden och att ta foton på dem som som lämnat jordelivet handlade både om att bevara deras minne samt påminna om den egna dödligheten. Idag har vi ofta hundratals, ja, tusentals foton på oss själva och våra nära och kära men tänk om du inte hade en enda bild på en närstående person som precis gått bort?  Vi bör därför inte döma den gamla seden som alltför bisarr, utan se den som en hyllning till livet och dem som inte längre finns bland oss.

Vill du höra ännu mer om fotografiets utveckling missa inte vårt poddavsnitt på ämnet!