Utsträckt på ett biltak i juli. Hav av gnistrande stjärnor som täcke, bred bringa som kudde. Vi har setts någon gång innan, gryningen gör honom vackrare när solen klättrar på himlen. En varm hand om midjan och jag är redo. Fan, vi flyttar till landet, skaffar barn som lerar ned verandan, jag kan bli en sån som gör storkok och rör i grytor, ha en katt som kommer och går som den vill, ha fotriktiga skor kanske och allt vad man nu gör på landet. Could this be it? Stödjer mig i sinnet på handen likt Askungen som drömmer om balen.

– Du hade flyttat hit nyss? Var bodde du innan? spinner jag mjukt.

Det luktar skolavslutning och den blomstertid nu kommer.

– Jag bodde i fängelse. Några år. Fem typ. Vadårå?

Ja. Vadårå. Vad hade jag trott? Exakt vad i denna fåordiga anabolastinna dude som rejvar sig igenom veckorna signalerar stabil familjefar med ordnad livssituation?

Även kåkfarare i avsaknad av helyllehobbys kan såklart vara goda föräldrar och livskompanjoner. Men snubbarna i mitt liv de senaste åren följer ett tydligt mönster. Milt uttryckt: ingen uppfyller mammas kriterier för en man lämpad för avel (1. “i nära kontakt med sitt känsloliv” 2. “kapabel att upprätthålla långvariga åtaganden”).

När vi hade relationer på svaj fick min kompis och jag en idé någon kväll när krogen stängde om cirka en fjärde flaska. Vore det inte bara bättre om man i ett förhållande kunde skicka varsin förhandlare för att lösa upp knutarna – nyktra ställföreträdare utan fördummande passion som vet vad som är bäst för en? Vore det inte bättre om par använde sina bästisar till att lösa deras bråk?

I Japan, där barnafödandet ständigt slår bottenrekord, försöker man på olika sätt få bukt med invånarnas motvilja att föröka sig. Organisationen New Start har där lanserat en fiffig idé: hyrpersonal som i ett första skede sköter socialiserandet åt en.

Man skulle kunna tänka sig en kombo av dessa modeller i sökandet efter partner. Hyrpersonal – eller en klok vän – får välja åt en. Men. We’ve all been there, vi vet att det inte funkar, hur övertygad kompisen än låter när hon pushar för en snubbe “som verkligen skulle passa”. Han blir liksom cockblockad innan han ens fått chansen stackarn, han är i samma sekund inte spännande.

Som ung tonåring var ju snälla killar the shit. Borde det inte vara tvärtom? Att vi drar oss längre ifrån de struliga ju närmre fertilitetens gräns vi kommer?

Fast, just ja. Vi kan få barn när vi är 13. Har vi vuxit om vår egen natur utan att evolutionen hängt med? Helt ur synk har den fuckat upp vilka vi dras till och när?! Kanske är det inte mig det är fel på. Kanske är det evolutionen!

Ur perspektivet maximalt barnafödande står vi inför en evolutionsparadox: snälla killar då till ingen nytta, spännande killar nu till ingen nytta. (Tillåter mig blunda för alternativet att det är jag som är efter. I så fall: congrats Darwin. Det naturliga urvalet verkar funka).

Eller är det kvinnorörelsens fel, som såg till att vi fick ha ambitioner och skit? När vi passerat 30 och varit extremt duktiga flickor som pluggat och jobbat vill vi inte annat än att ägna oss åt aktiviteter och folk som får blodet att rusa. Och det är fan så mycket hetare – och mer tidseffektivt – att ta en sexig äventyrs-fix än bygga rimliga djupa relationer med rimliga djupa män. Hur man swajpar fram en duglig farsa är en kod ingen har tid att knäcka.

Jag vet att jag inte behöver bli kär för att bli gravid. Jag vet att jag kan frysa ägg. Men jag drömmer om kärlek. Hur ska det hända? Att det händer när man minst anar det stämmer inte. Jag har inte anat det jättelänge.

Under en tunnelbanetur där varje station tycks påminna om en romans som aldrig hände, ett barn som aldrig blev, kommer nyheten. Japan är i farten igen. Robotar har hyrts in för att socialisera å de ensammas vägnar. En rationell varelse i metall kan gå på tidsödande dejter och sortera kompatibla kavaljerer. Låter inte jättedumt.

If all else fails kan jag förstås följa mammas uppdaterade kriterium. Det som kom efter att hon alltmer desperat insett det snäva fönster jag dealar med för att ge henne barnbarn.

– Är han snäll och inte fullständigt motbjudande: kör.