Många faror

Som om det inte vore nog med den fysiska och mentala ansträngningen att ta sig 8 849 meter upp finns det en ständig risk för oväder, laviner, sprickor i glaciärisen, jordbävningar och utrustning som går sönder. Klättrandet är en ständig kamp mot klockan då solen kan få is att smälta, medan mörkret innebär extrem kyla. Det händer också att klättrare plötsligt insjuknar eller får ett mentalt sammanbrott. Många halkar och faller till sin död. Klättringsteam är aldrig starkare än sin svagaste medlem och det gäller att hålla samman i vått och torrt.

De två främsta fienderna på berget är dock den tunna luften och den låga temperaturen. Hypotermi kan leda till illamående, yrsel, humörsvängningar, hallucinationer, ödem i hjärnan och lungorna – för att inte tala om risken att frysa ihjäl. Syrebristen får blodtrycket att stiga, vilket kan ge symptom som illamående, yrsel, stroke eller hjärtattack – men även oväntade “problem” som ofrivilliga erektioner som kan pågå i timmar. I andra situationer hade det kanske varit en välkommen biverkning men knappast när du är på väg upp för ett berg iförd specialutrustning som selar och tighta rep.

Välkommen till dödszonen

Det tar ungefär fem dagar att genomföra den sista etappen av en bergsklättring på Mount Everest. Vid olika höjder finns det läger där klättrarna och deras sherpas, lokala guider och bärare, kan vila och övernatta. Baslägret ligger på 5 500 meters höjd och läger nummer ett ligger ungefär 600 meter högre upp. Mitt emellan de två lägren måste bergsklättrarna ta sig över en stor glaciäris där allt möjligt otäckt kan hända. När du nått det fjärde lägret har du hamnat på 8 000 meters höjd – även känd som “dödszonen”. Du har 849 meter kvar till toppen och befinner dig i den absolut farligaste delen. Luften är extremt tunn, det blåser kallt och hårt och du har bara några timmar på dig att ta dig upp och ner. De flesta liken av omkomna bergsklättrare finns här..

En veritabel gravplats

Alla erfarna bergsklättrare är medvetna om riskerna som deras hobby innebär, men många chockas ändå av att se kropparna från dem som inte klarat sig. Hundratals lik finns kvar på Mount Everest och medan vissa är för evigt försvunna i sprickor och stup – finns andra kvar för allas åsyn. Beroende på väderförhållanden finns kroppar som “kommer och går”, det vill säga att de omväxlande göms under snö och is, omväxlande blir synliga när solen skiner eller snötäcket blåser bort. Vissa lik flyttar också på sig, till exempel den “tyska kvinnan” Hannelore Schmatz. Efter att ha omkommit 1979 sågs hon länge halvsittande på sin ryggsäck med håret fladdrande i vinden, senare blåstes kroppen längre ner utmed bergssluttningen och for till sist över en kant.

Frusna i tiden

Det hela blir desto mer kusligt av att många lik är i extremt gott skick. De låga temperaturerna har gjort dem till frusna mumier, kropparna är så välbevarade att de hade kunnat dött för bara några dagar sedan.

Ett av bergets första offer, engelsmannen George Mallory, omkom år 1924 men hittades inte förrän 1999. När en expedition hittade kroppen trodde de först att det var en förolyckad bergsklättrare från modern tid, då den exponerade huden på ryggen och benen fortfarande var i gott skick.

När en liten etikett med Mallorys namn hittades på insidan av kläderna gick det upp för alla att det var frågan om ett 75 år gammalt offer för bergets faror! Skräckblandad förtjusning slog alla inblandade. Mallory hade länge varit en legend, en slags idol för Everest-klättrare. När Mallory fått frågan om varför han ville klättra upp för det berömda berget ska ha han svarat: “För att det är där!”.

Här låg han nu, Mallory. Än idag är det ingen som vet vad som egentligen hände honom och om han miste livet före eller efter att han lyckats bestiga toppen. Kanske han var den förste, trots allt?

Levande misstogs vara död

Ytterligare en faktor som gör “världens högsta kyrkogård” extra obehaglig är att de många liken är klädda i färggranna vinterkläder, inte olikt glada skidåkare. Förutom Mallory, som var opraktiskt klädd i tweed, är bergsklättrare utrustade med kläder i färger som syns på långt håll.

 Det mest kända offret har blivit känd som “Green Boots” på grund av sina neongröna mountaineeringkängor. Han tros ha deltagit i en indisk expedition med katastrofal utgång 1996. Efter att en fruktansvärd storm dragit in över berget dog flera bergsklättrare, varav tre tillhörde det indiska teamet. Vem av de tre omkomna som är “Green Boots” har aldrig kunnat fastställas men det har rapporterats att en av dem, Tsewang Paljor, hade haft på sig gröna kängor innan han gav sig av. Sedan den stora tragedin har “Green Boots” legat i en liten hålighet nära toppen och liket har tidvis använts som ett riktmärke. Kusligheten blir inte mindre av att en britten David Sharp frös ihjäl vid samma grotta tio år senare. Efter att ha sökt skydd nära “Green Boots” hade Sharp passerats av flera expeditioner men var så frusen och utmattad att han var oförmögen att röra på sig, vilket fick alla att tro att det var han – livs levande – som var det berömda liket. Vill du veta mer om “Den stora olyckan” 1996 kan du se spelfilmen “Everest” på Netflix.

Den sista vilan

Om du frågar dig varför alla kroppar fortfarande ligger kvar däruppe så är svaret enkelt: det är nästan omöjligt att bärga dem. En djupfryst människa kan väga dubbelt så mycket som sin normala vikt eftersom is är tyngre än vatten. På så höga höjder är det svårt nog att ta sig fram med en enkel packning på ryggen.

Helikoptrar klarar inte altituden på grund av den tunna luften och en regelrätt bärgningsexpedition kostar minst 70 000 dollar. Många klättrare skriver testamente innan de ger sig iväg och det händer att de lämnar specifika instruktioner om att de önskar bli lämnade på berget i händelse av deras bortgång. Av respekt för de avlidna brukar dock andra bergsbestigare täcka deras kroppar med flaggor, stenar eller kläder och med tiden har vägen till toppen kantats av minnesmärken som får tjäna både som hedersbetygelse för de bortgångna – och varningar för dem som ännu försöker besegra berget.