
Mumiebrunt – het, hetare, hetast
Potensproblem? Då kanske det får lov att vara en kopp utspätt mumiepulver? Det mytomspunna fenomenet mumier har haft många användningsområden genom historien och än i dag går det att komma över äkta mumiefärg. Men debatten kring mumier har varit lika het som den målarfärg som består av döda egyptier.
En stor upptäckt
Efter att de inre organen avlägsnats, följt av en mycket specifik behandling med olika ämnen och en viss torkningsprocess, förvandlas en död kropp till en lite läderliknande men samtidigt välbevarad gestalt. Yes, alltså en så kallad mumie!
När 1500-talets människor fick se mumierna kom de fram till att de ämnen som de behandlats med måste ha magiska egenskaper. Det var bitumen – ett petroleumbaserat ämne som påminner om asfalt och som finns naturligt i marken – som gav mumierna dess beständighet. Efter 4 000 år kan du fortfarande tydligt se de egyptiska mumiernas anletsdrag tack vare mumifikationsprocessen.
Vissa trodde att mumifierade kungligheter hade speciella kvaliteter eller att oskulder gav särskilt läkande fördelar. Man behandlade sår, sjukdomar och potensproblem genom att stryka på eller dricka läkemedel som innehöll malda mumier. Apotekare gjorde golden business genom att ständigt hitta på nya användningsområden.
Revolutionerande färger
Snart var det konstnärernas tur att upptäcka mumiernas magi. Om mumiepulver kunde läka människor, skulle det väl säkert också vara bra för att bevara konstverk? Dessutom gav de malda mumierna en spännande variation av mellanbruna, gulaktiga eller lite rödlätta nyanser och färgen ansågs smidig att måla med – även om den tenderade att torka och spricka. Mumiebrunt blev den stora “innefärgen” och många konstnärer inkluderdea den i sina paletter. Kulören kallas fortfarande mumiebrunt i vissa konstnärskretsar men har nu fått mer rumsrena namn som exempelvis “bränd umbra” – givet att den inte heller längre innehåller gamla egyptier.
Färgen sinar ut
Att mala ner mumier och använda dem till läkemedel och färg kritiserades. I vissa länder hade mumie-malandet fått en sådan massiv efterfrågan att man skapade “nya” mumier genom att mumifiera avrättade eller avlidna brottslingar, mer om en liknande modern historia hittar du HÄR. Många protesterade högljutt när det upptäcktes. Inom konstvärlden konstaterade man dessutom att färgen faktiskt inte var särskilt bra. Den torkade och sprack snabbt, och dess kulör bleknade mer än andra färger.
Trots det fortsatte mumiebrunt att säljas långt in på 1900-talet och tillverkningen avslutades inte officiellt förrän på 1960-talet. Vid det här laget var den dock mer av en kultpryl. Du kan fortfarande hitta ett och annat exemplar till salu på eBay och liknande forum!

Kända konstverk
Så, vilka berömda konstnärer använde sig av den märkliga färgen och vilka tavlor målades med den? Det är svårt att veta eftersom konstnärerna inte lever och det skulle krävas vetenskapliga analyser av tavlorna. Men någon som vidimerat nyttjade färgen var Eugène Delacroix och det spekuleras i huruvida han målade sitt mästerverk Friheten på barrikaderna med den. En annan berömd målning där det bruna dominerar är den franske konstnären Martin Drollings Köksinteriör från 1815, men även flera andra av hans verk som De goda nyheterna och Trumslagarpojken. Ytterligare ett exempel är den holländske konstnären Alma-Tadema som tog steget längre och målade egyptiska motiv med färgen, bland annat mötet mellan drottning Kleopatra och den romerske generalen Marcus Antonius och antika egyptier som spelar schack. Ironin i det hela har inte undgått konstexperter: han målade mumier med mumier.
Frågan är hur mycket konstnärerna visste om färgen de använde. Den brittiske konstnären Edward Burne-Jones, som bland annat använt den i sitt verk Kung Arthurs sista sömn i Avalon, ska till exempel ha trott att mumiebrunt bara kallades så eftersom den liknade färgerna som mumier hade. När han fick reda på sanningen ska han ha hämtat sitt exemplar och gett den en hedersam begravning i sin trädgård – eller åtminstone en så hedersam begravning en färgtub kan få.
