Vad är det frågan om?! 

En man vid namn William Carver låg först bakom idén. En riktig vilda västern-karaktär som börjat sin karriär som tandläkare, men som sedan blev en hyllad kringresande prickskytt, ofta på hästrygg. Men när han närmade sig övre medelåldern höll allt på att gå åt pipan. Åtminstone enligt Carver själv, som hävdade att han en dag blev tvungen att hoppa ned i vattnet med sin häst efter att ha blivit jagad av rövare. “Aha! Det här kan ha något” tänkte Carver, som genast började träna såväl människor som hästar till att utföra tricket. Det dröjde inte länge innan han gav sig ut på succéturné landet runt.  

Hans största stjärna, Sonora Webster Carver, blev omåttligt populär för sin skönhet och sitt mod. Hon gifte sig med grundarens son och trixade för fullt – trots att ett av hennes våghalsiga dyk ledde till att hon förlorade synen. Den numera blinda hästdykaren blev legendarisk och fortsatte hoppa i 11 år till efter olyckan.  

Djurplågeri, människoplågeri eller oskyldigt nöje? 

Många ville se hästdykarna – men djurvänner förfasade sig. Rykten om hemska metoder florerade, men stjärnan Sonora insisterade hela sitt liv på att hästarna var djupt älskade och behandlades väl. Hjärnan bakom fenomenet, William Carver, sägs ha blivit så deprimerad efter att hans häst drunknat att han avled en tid därefter. Och ja, det är faktiskt möjligt att dö av ett brustet hjärta.  

Stjärnan Sonora, som blev blind, levde dock till hela 99 års ålder. Hon var dock långt ifrån den enda hästdykaren som skadade sig, flera höll nästan på att stryka med på kuppen. Särskilt farligt var det efter själva hoppet, när hästarna simmade runt i bassängen och försökte ta sig upp. Då fick både en och en annan hästhoppare en hård hov mot nyckelbenet eller huvudet. 

Trumps våta dröm 

Till sist vann djurrättsaktivisterna. På 70-talet förbjöds hästhoppandet en gång för alla. Men, tjugo år senare försökte självaste Donald Trump dra igång spektaklet igen. Amerikanerna blev turligt nog så upprörda att projektet fick läggas ner. 

Vad hände med hästarna? 

Tja, några gick det bra för – andra inte. När hästarna skulle gå i pension såldes de ofta på auktion till högstbjudande. De som hade tur hamnade hos personer som länge varit deras fans och ville ta väl hand om dem. De sista två hästarna i Carvers stall hamnade på en fin gård hos en gammal tant på landet…