
Steampunk och postapokalysm på… 1600-talet!?
Läkare i läder och fågelmasker – vad står på? Från örter i näbben till patienter insmorda i kvicksilver som stoppades in i ugnar, låt oss presentera: pestdoktorerna!
Vilka var de?
När böldpesten, känd som digerdöden, tog död på två tredjedelar av Europas befolkning under 1300-talet skapades yrket “pestdoktorer”. De var inte nödvändigtvis kvalificerade läkare – vissa var nyutbildade utan erfarenhet, andra volontärer helt utan medicinsk utbildning.
Pestdoktorerna hade även till uppgift att hålla koll på antalet döda i ett visst område, bevittna och skriva ner en döendes testamente och i vissa fall utföra obduktioner.
Fågelmasker och vaxat läder
Den ökända fågellooken uppstod under 1600-talet. Innan dess klädde sig pestdoktorerna i “skyddande” kläder – långa rockar och handskar.
Den kungliga läkaren Charles de I’Orme anses vara hjärnan bakom den nya uniformen som lanserades 1619. Rockarna och handskarna var nu i läder – liksom kängorna, hatten och skjortan som bars under rocken. Mest uppseendeväckande var förstås masken för ansiktet. Den fästes med ett band runt nacken, hade tjocka runda glasögon och var försedd med en upp till femton centimeter lång näbb.
Heltäckande kläder gjorde att pestdoktorn slapp röra smittade patienter. De hade också en käpp för att kunna mota bort närgångna patienter.
Sjuka kläder?
En teori om hur pestsmittan spreds var att den illaluktande luften som omgav sjuka och döda, kallad “miasma”, var boven i dramat. Eftersom den troddes kunna sätta sig i tyger smorde pestdoktorerna in sina skinnkläder i olja och djurfett — för att sjukdomen inte skulle “fastna”. Även om de var fel ute med miasmateorin finns belägg för att kläderna kan ha hjälpt åtminstone på ett sätt: de hala, heltäckande kläderna lär ha minskat risken för smittande loppbett.
Varför dessa näbbar?

Näbbarna var inte någon designers nyck – de skulle skydda bäraren mot miasma, och stoppades därför upp med parfymer och örter som mynta och myrra. Det skulle ge pestdoktorerna extra skydd mot den smittande doften på dess väg upp till näsan genom näbben. Tyvärr var det just maskerna som gjorde många pestdoktorer sjuka, eftersom smittan kom in via andningshålen.
Avskräckande effekt
Vissa som tidigt förespråkade munskydd under coronapandemin menade att de fyllde en icke-medicinsk funktion – de med munskydd visade tydligt för andra att man ville hålla avstånd, vilket kunde resultera i att alla faktiskt skärpte sig på just den punkten. Ungefär detsamma gällde för pestdoktorns uniform! Den signalerade att det var läge att hålla sig undan. Dels på grund av smittorisk – men också för att pestdoktorer hade dåligt rykte. Redan under pestdoktorernas storhetstid gjorde skämttecknare sig lustiga över deras “snablar”. Dock blev pestdoktorn snabbt en populär figur i Venedigs karneval.
Doktorns recept: Smulade smaragder och höns-anus
Iglar och åderlåtning är två vanliga historiska favoritbehandlingar, liksom örter, vinäger och – för de rikare patienterna – pulveriserade smaragder. Att försöka dra ut smittan med hjälp av en lök, en duva eller en levande hönas plockade anus (!) som skulle absorbera sjukdomen var också populära metoder.
Eld ansågs också gynnsamt. Den sjuke kunde placeras nära tända facklor – eller stoppas in i en ugn efter att ha täckts med kvicksilver. Ett annat alternativ var att skära upp bölderna och täcka dem med mänsklig avföring, vilket dock ledde till dödliga infekterade sår.
Förutom miasmateorin var dåtidens förklaring till pesten att det var Guds straff för okristligt leverne. Självspäkelse blev därför vanligt, och för sjuka som inte kunde piska sig själva fanns pestdoktorer som hjälpte till.
Karantänliv
Många pestdoktorer insjuknade själva. De som inte gjorde det höll sig i ständig karantän när de inte träffade patienter. Även om de vanligen besökte patienter oavsett betalförmåga såg vissa chansen till enkla pengar: förutom att de kunde pracka på dyra extrabehandlingar hände det också att pestdoktorer fungerade som vittnen till en döende patient – för att efteråt fly fältet med såväl testamentet som stålarna.
De flesta pestdoktorer sägs dock ha varit genuint intresserade av att hjälpa sjuka och försöka få stopp på digerdöden. Flera skrev böcker med råd om hur pesten skulle undvikas eller botas. Pestdoktorerna var precis som sin samtids övriga läkare inte helt rätt ute när det kom till smittspridning och behandling – men extreme times calls for extreme measures. En sak gjorde de åtminstone också bra: vad gäller cool läkar-look är pestdoktorerna hittills oöverträffade. Eller vad tycker du?
