Bondson, familjefar och vandrande präst

Ryktena om Rasputins eventuella magiska krafter började redan i hans barndom, som bondsonen spenderade i en liten by i Sibirien. Grigorij Efimovitj Rasputin som var ortodox kristen valde så småningom att ge sig av för att ägna sig helhjärtat åt religionen. Innan dess hade han dock hunnit både gifta sig och skaffa barn – något som kanske överraskar med tanke på historierna om hans sexuella eskapader. 

Han lämnade alltså fru och barn för att bli en kringvandrande religiös helare, och hans vandringar tog honom till slut till huvudstaden Sankt Petersburg.

Rasputin möter ryska hovet

I Sankt Petersburg kom Rasputin i kontakt med den ryska tsarfamiljen Romanov, som efterfrågade hans mystiska krafter för att hjälpa den blödarsjuke prinsen Aleksej. När blödningarna faktiskt avtog (möjligen på grund av att Rasputin avrådde från att ge Aleksej aspirin, som verkar blodförtunnande) blev tsarinnan Alexandra stormförtjust och anlitade Rasputin som sin rådgivare.

Den oborstade och promiskuösa mystikern var dock inte populär bland folket, varken bland överklassen eller kungafamiljens allt större skara av motståndare. Snart målades han upp som en mästermanipulerare som styrde hovet som marionetter och representerade allt som var dåligt med monarkin.

Den bilden stämmer inte riktigt med verkligheten, men han kunde utöva en del inflytande 1915 då tsaren var ute och styrde Rysslands arméer under första världskriget. Då intog tsarinnan, med Rasputin tätt vid sin sida, sin makes plats på tronen.

Tsarinnans älskare?

Frågan är hur tätt vid hennes sida? Var Rasputin “lover of the Russian queen” som Boney M sjöng?

Redan tidigt i Rasputins karriär med det ryska hovet var det välkänt att han gärna besökte bordeller, tog sig flera älskarinnor och hade svårt att hålla händerna i styr.

Överhuvudtaget betedde han sig på ett sätt som verkade rimma illa med hans religiösa tro, men det var inget Rasputin smusslade med – tvärtom ska han ha ansett att människan kommer närmre Gud genom att ångra sina synder. Och för att göra det måste man ju samla på sig synder att ångra!

Dock är det svårt att veta var sanningen slutar och myten tar vid, särskilt efter revolutionen 1917 då Rasputins liv och leverne blev propaganda mot kungahuset.

Så hur var det med romansryktena? Tsarinnan Alexandras affär med Rasputin började inte med popdänga utan rykteskarusellen snurrade fort redan under deras livstid. Den ryska överklassen var inte stormförtjust i tsarinnan, som ursprungligen kom från Tyskland (och var barnbarn till drottning Victoria från England). När hon sedan hellre tillbringade sin tid tillsammans med en ovårdad bondson än med aristokratin blev det ännu värre.

Romanovs folkliga motståndare å sin sida använde gärna Rasputins rykte för att framställa monarkin i dålig dager. Men några faktiska bevis verkar inte finnas, och historiker idag brukar förkasta teorin. Tsarinnan var alldeles för pryd och insnöad på de viktorianska idealen, menar man.

Med det sagt läckte ett brev från tsarinnan till Rasputin ut i den ryska pressen 1912, där hon skriver: “jag kysser dina händer och lägger huvudet uppå dina välsignade axlar. Allt jag vill är att sova, sova för evigt på din axel, i din omfamning.” Fritt fram för tolkning…

En mordkomplott

Minst lika sensationellt är ryktet om Rasputin som mannen som var nästintill omöjlig att ta död på. Och när det väl lyckades sägs han ha kommit tillbaka från de döda! Ta bara Don Bluths film om Anastasia (i sig en annan minst sagt ryktbar figur i familjen Romanov) där en trollkunnig, levande död Rasputin spelar skurkrollen. Men vad är sanningen?

Rasputin dog 47 år gammal i slutet av 1916, men redan två år tidigare skedde det första mordförsöket, då en tiggarkvinna knivhögg honom i magen. Rasputin strök nästan med på grund av blodförlust, men klarade sig den gången.

Trettionde december 1916 inleddes försök nummer två av en grupp aristokrater med prins Felix Jusupov, som var gift med tsarens systerdotter, i spetsen. Enligt utsago bjöd gruppen Rasputin på middag, som han enligt legenden överlevde trots att både hans mat och dryck förgiftats. Men enligt obduktionsrapport 1916 fanns inga spår av gift i hans kropp.

Vad som verkligen hände var att gruppen ställde Rasputin inför ett ultimatum: han skulle ta sitt liv eller skjutas. Han valde det senare men överlevde den första kulan, tog till flykten men hittades snart och sköts med ett skott i huvudet som dödade honom. Därefter rullades han in i en matta och dumpades i en iskall flod.

Ur den, säger myten, drogs han sedan upp, på något sätt fortfarande – eller åter? – vid liv. Men nej, när polisen väl hittade hans kropp i det igenfrusna vattnet var han utan tvekan död. Han begravdes vid tsarinnans sommarpalats, hans fru och barn var inte inbjudna och revolutionärer kom att skända hans grav så att han inte skulle bli en symbol för det gamla gardet. Men en viss form av odödlighet får man ändå säga att han uppnåt –  ra ra Rasputin!