Från unibrows till silikonbröst – skönhetsideal genom tiderna
Strävan efter att vara snygg var lika omfattande under antiken som den är i våra Instagramflöden idag. Rund eller smal, blek eller brun, naturlig eller spacklad – historien har inte riktigt kunnat bestämma sig för vad som egentligen är mest idealiskt! Häng med på en tidsresa genom kvinnliga skönhetsideal nu och då.
Vad är vackert?
Det finns vissa saker som tycks uppskattas i de flesta kulturer när det gäller skönhet: symmetri och ungdomlighet. Enligt forskare bottnar det i våra överlevnadsinstinkter, där fortplantning är nummer ett för människans existens. Vi söker alltså efter tecken på fertilitet och hälsa, exempelvis runda höfter och fin hy, och med tiden har de blivit skönhetsideal. Så, varför alla variationer?
Här kommer andra faktorer än överlevnad in; politik, ekonomi, psykologi och trosföreställningar. Under samma tidsperiod kan idealen också vara mycket olika. Medan Hollywood retuscherar skådespelarna smalare på filmaffischer får Bollywood-stjärnorna gärna några extra kilon photoshoppade.
Antikens ideal
I det puritanska Aten var kvinnor inlåsta i sina hem, skulle de gå ut måste de vara täckta från topp till tå. Det gjorde att ögonen och frisyrerna hamnade i fokus. Kvinnor fick gärna ha “unibrows”, som konstnären Frida Kahlo långt senare. Statyer föreställde ofta kvinnor som var välsvarvade och lite päronformade, med mjuka och symmetriska ansikten.
I det närliggande Sparta var idealen helt annorlunda, här skulle kvinnor vara vältränade och fritt visa upp sina deffade kroppar i korta klänningar. De var förbjudna att sminka sig och ha smycken, men många konstaterade att de var så vackra att de inte behövde dem. Romarna kombinerade stilarna: på väggmålningar och i mosaiker ses både män och kvinnor träna med hantlar. Man la även mycket tid och pengar på frisyrer, hudvårdsprodukter och kläder. Julius Caesar föredrog purpurfärgat silke, dåtidens dyraste tyg. Efter att hans älskarinna, drottning Kleopatra (länk till Julius & Cleopatra), varit på besök i Rom ville alla, precis som henne, ha egyptiska hårsmycken och exotiskt smink. Det var samtidigt poppis att vara blek eftersom det visade att du inte behövde jobba ute i solen. Romarinnor utsatte sig för farliga kosmetikaprodukter, som bland annat innehöll bly, för att uppnå den perfekta “looken”. Det fortsatte in på tidigt 1900-tal och kulminerade med att radioaktiva tvålar och krämer användes för att ge perfekt hy!
Forma figuren med kläder
Kroppsidealens förändringar syns även i modet. Ta till exempel 1700-talets krinoliner, där en rund byst skulle framhävas över en trådsmal midja. Det franska hovet ansågs trendigast av alla. Där fick peruker, teatraliskt smink och allt mer dekorativa kläder folk att se ut som bakelser. Kulmen nåddes av Marie Antoinette, men där tog det stopp! Efter den franska revolutionen (Napoleon) betonades mer naturlig skönhet med vackra lockar, där den så kallade “empire-stilen” blev populär. Inspirerad av romarna bar kvinnor klänningar med hög midja och eleganta draperingar med tonvikt på byst, hals och överarmar snarare än höfterna. Helst skulle man vara slank och blek, nästan klen. Tuberkulos hade tagit grepp om Europa och nu ansågs det romantiskt att se lite sjuklig ut, ungefär som en tidig förlaga till 1990-talets “heroin chic”.
Under 1800-talet klämdes kvinnor in i korsetter igen, då de bekvämare empire-klänningarna ansågs för frigörande och omoraliska. Enligt de viktorianska idealen skulle kvinnor se ut som timglas, men gärna vara osminkade och lite runda.
Den moderna erans många stilar
Efter 1910-talet började det hända saker. Allt fler länder gav kvinnor rösträtt och designers som Coco Chanel ville ge sina medsystrar mer rörelsefrihet, särskilt under första världskriget då kvinnor kom ut på arbetsmarknaden. Figuren skulle fortfarande vara rund och mjuk, men inte lika åtstramad som förr. Smink började långsamt återvända.
1920-talets look bröt mot alla dittills rådande skönhetsideal. Krigstiden hade fått ut hustrur, systrar och döttrar i yrkeslivet och nu hade så många män förlorat sina liv att kvinnorna – som nu var i majoritet – själva kunde påverka sin stil. Det nya idealet kallades för flapper, ett engelskt uttryck för en ung, lite vild och omogen kvinna. Lockarna föll och en androgyn look blev eftertraktad; helst en helt rak figur i korta fodralklänning. Filmstjärnan Louise Brooks blev allas idol och när Coco Chanel kom hem solbränd från en kryssning blev det plötsligt också populärt att vara brun.
Före och efter andra världskriget
Som med alla trender tröttnade folk så småningom på flapper-looken och under 1930-talet blev kjolarna längre igen. Ett visst mått av androgynism fortsatte eftersom uniformsliknande dräkter var populära, men det var åter “tillåtet” att ha former. Filmstjärnor som Greta Garbo och Katherine Hepburn förkroppsligade föreningen mellan kvinnligt och manligt.
När andra världskriget tog fart kom kvinnor återigen ut på arbetsmarknaden i större utsträckning. Nu var det praktiskt och ekonomiskt som gällde. Resurserna sinade och med det blev kjolarna kortare. Allt fler kvinnor började bära byxor. Det fanns varken tid eller pengar att vara glamorös, och kroppen…tja… Så länge den fungerade var det ju bra. Samtidigt växte pin up-idealet, särskilt bland soldater som satt och trånade långt hemifrån.
Under efterkrigstiden blev skönhetsidealen för kvinnor allt kurvigare och stjärnor som Marilyn Monroe, Elizabeth Taylor och Sofia Loren blev stormpopulära. Nästa årtionde svarade med en slags motreaktion, där 20-talets androgyna figur blev mer eftertraktad igen – fast extremt slimmade. Celebriteter som Twiggy, Jackie Kennedy och Audrey Hepburn fick kvinnor att utsätta sig för rena svältdieterna, vilket inte höll i långa loppet. Slankhet var eftertraktat även under 70-talet, men nu skulle den vara mer naturlig och hälsosam. Solbränd och vältränad som Farrah Fawcett, Jane Fonda och Raquel Welch var “sista skriket”.
80-talet och framåt
1980-talet har ofta kallats årtiondet då den goda smaken gick i ide. Nu var det neonfärger, enorma frisyrer och axelvaddar som dominerade. Plastikkirurgi hade funnits ganska länge – men nu exploderade industrin. Framförallt bröstimplantat och fettsugningar blev populära. Man skulle vara smal och vältränad, men välsvarvad som Kim Basinger eller Heather Locklear. Detta fortsatte delvis in på 90-talet med Pamela Anderson som frontfigur, men ersattes snabbt av den ultrasmala looken som introducerades med den brittiska modellen Kate Moss. Inte sedan “turberkulostrenden” på 1800-talet hade det varit så populärt att se spinkig och sjuklig ut. Som tur var dog trenden lika snabbt som den kom. Sedan millennieskiftet är det åter populärt att se hälsosam ut och stjärnor som Jennifer Lopez och Beyonce har satt rumpan och – viktigast av allt – självförtroendet på första plats.
Som vanligt är det enda konstanta att inget är konstant. De kvinnliga skönhetsidealen kommer fortsätta att komma och gå, men vi hoppas innerligt att body positivism består och att kvinnor – precis som efter första världskriget – är de som själva påverkar idealen!