Det är inte enbart Hollywoodcelebs á la Gwyneth Paltrow som lyxar till livet genom själavård med stjärnglans – även motsträviga svenskar med minusgrader och skepticism i ådrorna har tagit klivet över till Den Andra Sidan.

Allt fler tycks inte bara identifiera sig med utan även highlighta just sitt stjärnteckens egenskaper. Västvärldens medier slår fast: vi lever i en “astrology boom”, främst driven av nyandlighet bland kvinnor från generation Y (30-40-somethings) och Gen Z (the millenials). 

Astrotrenden lyfts som ett feministiskt framsteg. Ett i raden av kvinnligt kodade intressen som nu får höjd status.

Men, medan vi förr hånfnissade oss igenom kvällstidningarnas horoskopnotiser har astrologins kraft plötsligt blivit ett legit seriöst samtalsämne.

Hur hamnade vi här?

Behov av tro och hopp, lyfter många experter. Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder, har kanske i brist på religiös tröst vänt blicken uppåt, långt ovan molnen där den allsmäktige fadern slagit sig ned i myndig manspread-position. Vi ser högre, bortom, vidare ut ur stratosfären. Tji fick du, Jesus.

I landet som Gud glömde söker vi svaret i stjärnorna. Tell me who I am.

Och berättar gör de, stjärnorna.

– Jaha, nu fattar jag. Nu faller det på plats varför vi blev vänner!

Min kollega scrollar entusiastiskt i appen hon nyss sagt åt mig att skaffa. Som om hon löst ett slitsamt 10 000-bitarspussel, plötsligt sett hur bitarna med exakt samma grumliga nyans av gråsvart passar ihop. Delar av vårt psyke vi inte riktigt får att lira, nu självklart sömlöst sammanflätade.

Eftersom min ascendent och måne är i Lejonets tecken är vi mer lika än vi trodde. Jag är luft och hon är eld dessutom, dunderkompatibelt. Hon ser mina höjda ögonbryn, säger: ”Alltså, jag tror bara lite på sånt här”.

Ja. Vi lagom-tror, förstås. Sverige är trots allt Sverige. Fenomenet “zodiac shaming”, diskriminering på grund av stjärntecken – yep, it’s a thing, i USA förekommer nu bostads- och jobbannonser som tydligt klargör att Stenbockar och Fiskar undanbedes – känns här fjärran.

Vad som inte känns fjärran från svensk snålblåst och jantelag är individualiseringen. Vi filar på figuren och filar på karriären, mejslar bort mentala svagheter, personlighet costumized by en jävla massa självadministration. Vi ska bli boss bitches, hångla upp varje ny dag i brygga i en ständigt förbättrad version av oss själva.

Om en himlasänd kompass kan hjälpa till med att hitta och förhöja vårt jag – varför inte följa den?

Personligen känner jag en viss nedslagenhet över att inte leva upp till mitt stjärnteckens essens. Till skillnad mot “typiska Tvillingar” är jag inte en magnetisk social kameleont som blir den planet kring vilka andra cirkulerar så fort jag sätter foten utanför dörren. I strävan efter självförbättring– är stress från universum verkligen nödvändigt att addera? 

Men. Genom min astro-app får jag en dag veta att “my core is a shaken bottle of champagne”. Åh, så vill jag vara. Tänker jag avundsjukt. Sedan: Jag är redan det alltså? Vilken fantastisk app! Stjärnstopp.

(Två dagar senare ska jag dock tydligen “stop faking success”. Stänger ned appen omedelbart; ursäkta mig allra ödmjukast kosmos, men vem fan är du att komma och sabba mitt flow?).

Jag har förundrat scrollat mig igenom astrologigrupper online, öppnat en dammlucka av stardust and rainbows, svävat i nya sfärer och termer lika självklara för anhängarna som åsikten att det är idioti att astrologi inte är en självklar del av svensk psykiatri.

Det är tacksamt att raljera. Speciellt när man helt saknar kunskap.

Men.

Man kan tro att det finns en växelverkan mellan våra liv och rörelser i kosmos. Man kan också tro att macho-Moses delade ett hav genom att hålla upp en pinne. Varför förtjänar det ena mer föraktfullt fnys än det andra?

Psst…får du inte nog av astrologi, då måste du läsa Astrologi bygger på räknefel!